”Vilken sorts Reiki är det du använder och undervisar i?” är en fråga som dryftas mellan varven i min mailkorg.

”Den vanliga, Usuis metod”, svarar jag, och känner mig samtidigt en liten smula lögnaktig. På ett sätt är det naturligtvis helt sant, jag utgår från det som kallas ”Usui Shiki Ryoho – Usuis system för naturligt helande”, en modell som används över hela världen. Men det som gör att jag till viss del känner att jag inte är helt sanningsenlig mot mig själv är att den metoden har modifierats om ganska mycket sen Usuis tid, och jag är inte så säker på att Usui skulle tycka att alla förändringar är till det bättre.

Det är fullständigt självklart och nödvändigt att saker skall utvecklas i takt med tiden. Det har hänt rätt mycket de senaste 100 åren, och många av de värderingar och möjligheter som fanns i Japan då, är väsensskilda mot de vi har i västvärlden och stora delar av världen idag. Idag finns någonstans runt 150 olika inriktningar av Reiki, men vilken av dem är den ”riktiga Reikin” som jag ibland ser att det debatteras om och hänvisas till?

Om vi går tillbaka till scratch: Reiki betyder rätt och slätt healing på japanska. Därmed innefattas med andra ord allt som har med healing att göra av ordet Reiki. Så vad som är riktig Reiki eller inte är egentligen upp till var och en att avgöra. För mig är ett leende, ett vänligt ord, en klapp på axeln eller en kram något som kvalar in under begreppet healing. Oavsett vilken bokstavskombination vi använder för att hänvisa det till.

Mikao Usui

Det vi generellt menar när vi använder ordet Reiki, är en många tusen år gammal buddistisk healingtradition som återupptäcktes av Mikao Usui, 1914. Kort sagt fick han någon form av 50-års kris, åkte till ett heligt berg och mediterade och ägnade sig åt andliga övningar, och fick där en upplevelse som gav honom insikter och väckte en helande förmåga som plötsligt, som genom en gåva från ovan, var förbluffande stark och effektiv. En slags Lidnersk knäpp, fast med healingförmåga.

Efter detta vigde han sitt liv åt att dels hjälpa människor med sin förmåga, men också att undervisa och vägleda andra i att lära sig denna energiform.


Chujiro Hayashi

En av hans elever, Chujiro Hayashi, tog över hans uppgifter efter hans död, och införde då dels att man delade upp metoden i 3 olika nivåer, och att man till varje nivå fick en initiering, det var den som betraktades som själva inträdet till den högre nivån, och det var läraren som avgjorde när man var mogen att kliva upp i graderna, inte man själv som i dagens tradition. Det var också Hayashi som införde systemet med att man har speciella positioner för hur händerna skall placeras under en kroppsbehandling.


Hawayo Takata

En japanska boende på Hawaii, Hawayo Takata, kom hem till Japan, och var mycket sjuk och fick tips om att besöka Reikikliniken istället för att genomgå operationer som var tveksamt om hon skulle klara med sin dåliga hälsa. Hon blev frisk på några månader, och mer eller mindre tjatade på Hayashi att få bli hans elev, hon lyckades och tog sedan med sig metoden ut från Japan till väst. För att den skulle få fäste och fungera i den delen av världen ändrade hon ganska mycket i metoden. Japan och USA var inte
direkt bästisar under och efter andra världskriget . Men det är tack vare henne vi faktiskt har Reiki spritt över hela världen idag. Och det är den metoden som förts vidare till oss, och som vi hänvisar till när vi menar Usuis Reiki.

Åter till inledningen då, varför tycker jag att jag innerst inne far med ett visst mått av osanning när jag säger att jag använder Usuis Reiki? Jo, för att Usui hade varken nivåer eller initieringar, något vi fäster väldigt stor vikt vid idag i våra Reikiutbildningar. Och att varje nivå skulle innebära ett engagemang under en helg och en initiering eller två och sen var det klart och man fick sitt diplom som bevis, hade varit fullkomligt otänkbart.

För Usui var det egna arbetet med sin själsliga och personliga utveckling som var det absolut viktigaste, och något man arbetade med under lång tid innan man ens tänkte tanken att börja behandla andra.

Det vi kallar för initieringar var inte en engångsföreteelse. Här träffades man en gång i veckan, och under en gemensam meditation gick Usui runt och gav var och en en speciell behandling, den vi kallar för booster, som syftade till att känna och stärka kontakten med Reikienergin. Självklart ägnade sig hans elever dagligen åt sin egen kultivering med Reiki, det var inte läraren som tryckte på en knapp, sen var det klart. Det var det egna engagemanget, regelbundet och över lång tid som gjorde skillnad.
Så det sätt vi lär ut Reiki generellt idag skulle högst troligt få Usui att bekymrat skaka på huvudet.

Men varför hänger jag på och kör helgkurser då? Jo – för det viktiga är att det här kommer ut, att det är lättillgängligt och enkelt att anamma. Våra liv ser oftast inte ut så idag, att vi helt och hållet kan släppa det vi gör och bli totalt hängivna något, så som det förväntades av både Usuis och hans efterträdares elever. Men efter en Reikikurs brukar man en liten bit i taget få in mer och mer positiv energi i sitt liv. Man skapar utrymme för egen tid, man ger sig själv – sitt inre, en kärleksfull uppmärksamhet och sakta men säkert tar mer eget ansvar för sitt mående, tänkande och handlande, både gentemot sig själv och andra. Och det blir ringar på vattnet! Så ju mer Reiki sprids, oavsett vilket namn man ger det, så blir världen lite, lite bättre för varje gång. Många bäckar små!

Och på frågan om vilken Reiki som är den ”rätta” kan jag dela med mig av en episod från mitt arbete. Jag skulle skicka en initiering på distans, något jag ägnar mig åt mer eller mindre dagligen så det tillhör vardagsrutinen.

Jag sitter en stund innan och kopplar upp mig, och jag har för vana att bjuda in de guider som hör till. Den här gången kände jag genast en tydlig närvaro av en energi som var lite annorlunda i sin vibration. Den var oerhört kärleksfull och ljus, men samtidigt fanns en kärvhet, den var inte så putte-nuttig och änglaglittrande, utan mer jordnära och fast i sin karaktär.

Balder

Jag frågade vilka det var och fick till svar ”Balder och Freja”. Ahaaa, våra fornnordiska väsen, vad kul! Freja är min följeslagare sen länge, men Balder hade jag inte så mycket koll på, tänkte att jag får googla sen. (Balder visar sig vara ljusets gud, den som alla älskade, som spred mycket kärlek – en stor helare med andra ord).

Men sen inser jag vad jag precis skall göra och säger: ”men nu skall ju jag börja teckna buddistiska symboler och upprepa deras mantran, blir inte det en märklig kulturkrock?”

Dom skrattar kärleksfullt och säger: ”det är precis samma sak, det är samma energier som verkar oavsett vilket språk eller kultur du hänvisar till, kör på du, du öppnar dörren för oss också i processen, det är energin som är det viktiga, inte speciella ord och tecken, och vi hör ihop vibrationsmässigt med den person du initierar nu, därför är vi här och deltar”.

”Freja” av Johan Bauer

När initieringen var klar, och jag tackat och tagit farväl av dessa väsen, kontaktade jag genast personen som fått initieringen och frågade om han möjligen hade någon koppling till fornnordiska traditioner. ”Ja, jag är mycket intresserad av och engagerad i förkristna traditioner i norden, och jag är dessutom arkeolog”. Jag berättade om vad jag upplevt och vilka som var med, och han log när jag skulle beskriva hur energin kändes och sa: ”Jo, jag vet precis vad du menar, jag känner igen den energin”.

Så vad som är den riktiga Reikin – eller healingen – är olika från person till person, och situation. Jag tror att det är viktigare att man väljer en terapeut eller lärare man trivs och känner sig trygg med, än vad som står på diplomet.

Men något jag håller med Usui om, är att det absolut viktigaste med att lära sig Reiki är för att själv utvecklas som person och få värdefulla verktyg för sin själsliga resa – ett kärleksfullt förhållningssätt. Då hjälper man både sig själv och andra på samma gång.